E

 
Igår när jag och pappa kom hit så ville jag först inte gå in genom dörren. Det kändes som om jag skulle ta ett nytt, stapplande steg in i en ny början. En ofrivillig början. Varje gång jag har klivit in i det här röda huset med vita knutar och en vacker sjötomt så har någon kommit emot mig med utsträckta armar och ett kärleksfullt léende. Nu skulle det vara tyst.
Tillslut gick jag in ändå. Möttes av samma lukt som det alltid har luktat och samma välmöblerade hall som vanligt. Men var fanns kärleken och värmen? Det som så självklart alltid hade funnits här. Var var den?
Först gick jag ett varv genom huset. Bara för att verkligen försöka förstå att jag inte hade drömt. Utan att det faktiskt var verklighet. Sedan gick jag in i sovrummet. Sängen var redan borta. Sängen som du tog ditt sista andetag i.
Istället fanns där en stor tomhet. Här inne var jag för bara någon vecka sedan. Jag satt på sängkanten och pratade med dig. Vi skrattade tillsammans.

Ute snöar det. Allting är alldeles vitt. Solen gick nyss i moln. Precis som du har gjort.
Ett stort, grått, oändligt moln. Nu vänder du ansiktet mot himlen istället.
 
Solen kommer fram igen så småningom. Livet kommer att bli ljust igen. Men den kommer aldrig skina lika klart. En del av solen försvann. 

När du försvann, försvann en del av mig. Jag är förtvivlad, men samtidigt otroligt glad. För jag vet att du är lycklig igen. För hur värdigt är ett liv med ständig smärta och lamhet  i benen?  Hur värdigt känns det att leva när man måste ha hjälp med allt, fast man bara är 73 år och fortfarande inte ens gråhårig?
Men jag vet att du är lyckligast nu av främst en orsak,
Ni  är tillsammans igen.
Ni håller varandras händer igen. Ni tittar ner på oss och vakar över oss tills det är vår tur.

Tills vi ses igen.

Och tills dess, ska jag vara lycklig och glad för eran skull. För jag vet att det är din hösta önskan.
Att det är er högsta önskan.

Jag älskar er, så otroligt, oändligt högt att det inte ens finns ord. Tack för all kärlek ni har gett mig. oss.
Minnena kanske bleknar med åren, men kärleken finns kvar. Allt som du gett mig kan jag inte glömma. Och eftersom vi kommer ses igen, så gör det ingenting att de kanske bleknar. Vi har bara mer att prata om,
sedan när vi ses igen.