E

Så jävla stark.
Så jävla klen.
Så jävla falsk.
Så jävla ren.

 
Igår när jag och pappa kom hit så ville jag först inte gå in genom dörren. Det kändes som om jag skulle ta ett nytt, stapplande steg in i en ny början. En ofrivillig början. Varje gång jag har klivit in i det här röda huset med vita knutar och en vacker sjötomt så har någon kommit emot mig med utsträckta armar och ett kärleksfullt léende. Nu skulle det vara tyst.
Tillslut gick jag in ändå. Möttes av samma lukt som det alltid har luktat och samma välmöblerade hall som vanligt. Men var fanns kärleken och värmen? Det som så självklart alltid hade funnits här. Var var den?
Först gick jag ett varv genom huset. Bara för att verkligen försöka förstå att jag inte hade drömt. Utan att det faktiskt var verklighet. Sedan gick jag in i sovrummet. Sängen var redan borta. Sängen som du tog ditt sista andetag i.
Istället fanns där en stor tomhet. Här inne var jag för bara någon vecka sedan. Jag satt på sängkanten och pratade med dig. Vi skrattade tillsammans.

Ute snöar det. Allting är alldeles vitt. Solen gick nyss i moln. Precis som du har gjort.
Ett stort, grått, oändligt moln. Nu vänder du ansiktet mot himlen istället.
 
Solen kommer fram igen så småningom. Livet kommer att bli ljust igen. Men den kommer aldrig skina lika klart. En del av solen försvann. 

När du försvann, försvann en del av mig. Jag är förtvivlad, men samtidigt otroligt glad. För jag vet att du är lycklig igen. För hur värdigt är ett liv med ständig smärta och lamhet  i benen?  Hur värdigt känns det att leva när man måste ha hjälp med allt, fast man bara är 73 år och fortfarande inte ens gråhårig?
Men jag vet att du är lyckligast nu av främst en orsak,
Ni  är tillsammans igen.
Ni håller varandras händer igen. Ni tittar ner på oss och vakar över oss tills det är vår tur.

Tills vi ses igen.

Och tills dess, ska jag vara lycklig och glad för eran skull. För jag vet att det är din hösta önskan.
Att det är er högsta önskan.

Jag älskar er, så otroligt, oändligt högt att det inte ens finns ord. Tack för all kärlek ni har gett mig. oss.
Minnena kanske bleknar med åren, men kärleken finns kvar. Allt som du gett mig kan jag inte glömma. Och eftersom vi kommer ses igen, så gör det ingenting att de kanske bleknar. Vi har bara mer att prata om,
sedan när vi ses igen.
      

Farmors bästa vänner kom hem från thailand inatt och fick reda på att farmor hade dött genom en löpsedel. kul. igår var det på nyheterna och radion och idag stod det i tidningen. ett stort uppslag. vrf kan inte alla visa lite respekt. eller ngt. är i sandviken nu. vi räknade blomsterbud och kom fram till att de var runt 30 st. och det bara idag. är såklart jätteroligt mitt i det hemska att farmor var så uppskattad men man får aldrig va ifred... telephonerna går varma också. tillslut fick jag och pappa nog och gick hem till min andra familj m,m&a. gjorde farmors dödsannons. Det ska va dikten som jag skrev när jag gick i femman. hennes egen önskan. sen bakade micke bullar och jag och albin fick nygräddade bullar, munkar och mjölk. det var gott. känns så konstigt att vara här i farmors sovrum. var är farmor? jag har inte fattat det än. livet därute verkar rulla på som vanligt men för mig har tiden stannat.
idag på vägen hit stannade jag och pappa i stan där flaggan var på halv stång. inne på folkets hus var ett minnesbord. ett foto på farmor och tända ljus samt en bok där man fick skriva. den var nästan full av hälsningar och folk kom dit hela tiden bara för att skriva. jag skrev "jag älskar dig farmor /emma" sen brast det. alla kollade på mig oxå, alla verkade veta att jag var hennes barnbarn. jag är otroligt stolt över att jag är ditt barnbarn farmor.
pappa har somnat i soffan, måste väcka honom så vi kan få i oss lite mat.  ha det bra och tack alla underbara människor för allt stöd. förlåt ett mindre normalt inlägg men jag orkar inte tänka på vad jag skriver.

kram

Jag kommer aldrig att kunna leva med det där.
Jag måste berätta för någon............ men vem?
 Åhhh det här är typ den jobbigaste situationen ever. 
Det kommer bli en sämst jul för mig. Uscchh jag ångrar att jag läste orden. De som förändrade min syn på allt.
Eller i alla fall på min familj. Allt känns så falskt........... Och det här blir ett stört inlägg men jag orkar inte bry mig. 
Jag kommer fan falla sönder snart. Jag orkar inte mer. 
Varför föddes jag?  

Det finns inga ord. Varför blev det såhär?
Om jag fick önska mig vad jag ville så skulle jag gått tillbaka i tiden och ändrat på det. 
Jag vill ha dig kvar. Mitt hjärta, min tröst. Snälla dö inte. Snälla. Snälla. Snälla.
Jag älskar dig. Så otroligt mycket. Det finns inget hellre jag vill än att du ska fortsätta leva i all oändlighet. 
Förlåt för att jag var ouppmärksam. Förlåt för allt dumt jag gjort. Du är bäst i världen och du har lärt mig något stort. 
Du har alltid lyssnat när jag har pratat med dig. Du har alltid slickat bort mina tårar.  Även om du "bara" är ett djur så har du spridit så mycket glädje och så mycket trygghet. Du får inte dö. Du ska ju gifta dig med Hugo i sommar. Du ska ju vara arg på Karl-Gunnar och eta upp honom. Och beta i greset. 
Snälla, snälla Fido. Jag klarar mig inte utan dig.
Dö inte. 

Ibland känner man sig så himla deppig.
Man orkar inte göra någonting och tänker negativa tankar hela tiden.
Jag hatar att pendla i humöret sekund till sekund, ena stunden glad och andra stunden ledsen....
Jag vet inte vem jag ska prata med. Ett låtcitat "Man har alla och inga vänner".
För jag har alla, som jag älskar. Och inga. Jag är så ensam i mina tankar. Är det överhuvudtaget någon som tänker som jag?  Jag vågar inte prata om vad jag känner. Tjejer brukar ju  tala öppet om känslor men inte jag. Bara ibland.
Ää det ingen som är som jag? Är jag ensam i världen? Fuck. Ibland hatar jag mig själv.

Jag hatar det här. Hör fast jag inte vill. Dränker orden i för hög musik. Hör ändå. Jag hatar det.

det finns en sak som jag blir så ledsen av att tänka på.
spelar ingen roll hur glad jag än är, hur lycklig jag är.
tanken smärtar alltid att tänka. sorgen trycker i bröstet.
för det fanns något, för länge sen,
som var det enda jag behövde.
jag överlevde allt bara jag hade det.
och nu är det helt förstört.
och jag vet att det aldrig kommer gå att laga.
för man kan inte laga känslor.  eller, det är ungefär som en kruka som har
splittrats. visst. limma ihop den. men sprickorna kommer alltid synas lite.
och själen kommer alltid ha ärr.
du kanske har världens bästa lim.
men krukan blir aldrig lika fin och hel som den en gång var. 

och jag liknar mitt liv med en trasig kruka. 
fan jag ska inte sjunka såhär lågt. 
jag hade bestämt mig för det. 
verkligen. men....
ajaaa...

sommar:



ett helt tråkigt inlägg. usch.  

Jag fattar inte hur jag ska klara av allt det här.
Det är hela mitt liv det handlar om.
Heeeela jävla livet. Och jag tar inget på allvar.
Allt fixar sig ju ändå tillslut, eller?
Jag prioriterar alltid fel. Gör det roliga före det nödvändiga och viktiga.
Tar för mig av det härliga smörgåsbordet, tittar inte åt grönsakernas håll.
Grejen är att jag fattar inte att det är jag själv som får betala notan i slutändan.
Åhh. Fuckfuckfuck.

-

Det har gått ett tag nu,
sen allt det där hände.
Egentligen hade det kanske ingen början,
ingen riktig start.
Och saker utan början kan väl inte ha något slut?
Du betydde så himla mycket för mej,
det vet du att du gjorde,
jag hade många andra,
men du var en av de verkligt bästa.
Du betyder mycket för mig nu också.
Men inte lika mycket som förut.
Du har inte förändrats.
Det är bara min syn på dig som har det.
Vi var lite yngre,
jag såg nästan bara ljus,
nu har jag tydligen fått mörkerseende också.
Jag ser igenom dig.
Ser alla dina sidor.
Inte bara de ljusa glada.
Jag ser de mörka falska också.
Även om det var bättre mellan dig och mig förut,
så är jag glad att jag har upptäckt det i tid.
Att du verkligen inte är den jag trodde.
Nu vet jag när du spelar,
jag vet när du är falsk.
Jag är egentligen inte förvånad.
Bara besviken.
För jag vill verkligen ha kvar,
den perfekta bilden av dig,
du som aldrig gjorde något stort fel.
Du som alltid var så bra.
Även om vi har tagit avstånd från varandra,
eller jag från dig,
så kommer ändå alltid vara,
en hjälte för mig,
För du hjälpte mig verkligen
och fick mej att må bra,
och du formade mig faktiskt,
till den jag är idag.
Tack för alla minnen,
tack för dessa år
du har gett mig mycket lycka,
men nu på senaste tiden mest bara sår
 jag hoppas att du förstår
att den här texten handlar om dig
och att du kanske kan ge
en förklaring till mig.

Varför blev det såhär?