E

Det är svårt att sätta ord på något man byggt upp. På en känslomässig skapelse som tar upp hela ens jag, men som inte har något namn. Inga ord. Det gnager, får hjärtat att klappa fortare. Huden spänner sig och känslan sprider sig. Byggnaden utan namn. Det finns tårar, som inte syns utifrån. Men som innehåller så mycket mer än vanlig gråt. Det är inte tårar ledsnad, inte av glädje, inte av sorg, inte av lycka, inte av förvirring. Bara tårar. Med känslan. Med min byggnad, min skapelse, som avsöndrar gråt, inombords.
Yeaah, jag är så jävla bra på att skriva omenande texter.
Jag är sjuk förresten. Riktigt sjuk. Överallt.